När jag satt på planet ner till Venedig häromsistones så hamnade jag bredvid en man i 50-årsåldern. Vi satt tysta bredvid varandra och försökte sno åt oss så mycket av det delade armstödet som möjligt när det blev en lucka och läste varsin tidning(hans på tyska) - sådär som man oftast gör( i alla fall som svensk). När maten kom in så sa han helt oförhappandes: "Smaklig Måltid!" Det är nu inte en mening som jag använder speciellt ofta - men jag blev mest förbryllad över att han talade svenska - om än med tysk brytning. Detta blev inledningen till ett intressant samtal som varade resan ut. Vi samtalade lite om ditt och datt tills han plötsligt ställde frågan - Vad tror du är anledningen till att svenskar i så hög grad blir utbrända i jämförelse med många andra länder? Jag blev rätt ställd - det är inte sånt som jag brukar fråga helt främmande människor bara sådär. I alla fall så råkade det vara så att jag ganska nyligen hade funderat på just detta själv. Det visade sig att han forskade på lite varierande grejer och bland annat detta. Vi kom fram till följande möjliga faktorer: Jantelagen, Höga krav på sig själva - i större utsträckning än krav från omgivningen, Luther (även om vi var rörande överens om att luther fått oförtjänt dåligt rykte och vi egentligen borde skylla på calvin), dubbelarbetande kvinnor, och framförallt - brist på bekräftelse. Vi diskuterade även brist på beröring - "Stoppa beröringsransoneringen!". Han jobbade mycket med hjärnan och det limbiska systemet och hur vi lär oss olika saker. (pdf s. 31-2)
Bland annat var han helt inne på att vi inte utnyttjar alla sinnen tillräckligt när vi lär oss saker i skolan till exempel och att underviningen om tio år kommer att vara mycket mer fokuserad på känslor och inte bara på att mata in fakta.
I samband med detta samtal fick jag en rad märkliga komplimanger (tror jag i alla fall det var) som: Jag såg på en gång att du är en person som blir bekräftad och jag förstod att du var du var akademiker och du utstrålar självförtroende. Jag blev något förvirrad av allt detta - men om inte annat så fick jag bekräftelse där och då och det var en väldigt givande flygresa som jag har tänkt på en hel del sen dess. Bland annat tror jag den påverkade mig i riktningen att vilja skriva om något mer än skor och smink. Så - jag skrev nyligen att min blog inte kommer att beröra ämnen som ätstörningar något mer - men jag tror snarare att jag kommer att föra in allvarligare ämnen nu och då. Så jag tror jag backar där.
Postat av Anna kl. 23:58:08 | TrackBackJag tror mycket på just bristen på bekräftelse. Det är något som gör att man tenderat att ta på sig mer och mer för att synas, märkas, dvs bli beräftad. Lite samma sak som kan hända i förhållanden, dem kan man också ha en tendens att bränna ut sig i (man och man, hmm jag antar jag).
Förövrigt är du väldigt bra på att ge beräftelse på alla möjliga sätt, och lärt/ fått mig uppmärksam på det.
jag tror också på att det rör sig mycket om bekräftelse. man vill visa att man kan för att någon ska säga att man är duktig, mer än att man gör något helt och hållet för dess egen skull. varför tar man på sig för mycket jobb? jo för man blir smickrad av att någon tror man kan och man vill inte säga nej för då kanske folk omkring en ändrar uppfattning och tycker att man inte är så duktig. något man sedan kan känna även om man tackar ja för att man helt plötsligt får panik för att man inte ska klara av uppgiften och följdaktligen bli ansedd som oduktig på riktigt (om ni förstår vad jag menar). och framförallt att man själv inte tycker att man är duktig om man tackar nej, det handlar hela tiden om en själv och de egna tankarna, väldigt sällan om andras verkliga tankar om ens person. man misstror sig själv på nåt sätt, som att man lever en stor lögn som snart kommer att upptäckas. man behöver därför bekräftelse för att få något som motsäger misstankarna om att man är en stor fejk.
håhåjaja, det är så mycket ångest inknypplat i arbete och samtidigt så mycket kul. kan det inte bara få vara kul?
Postad av: Caroline den 23 juni, 2003, kl. 08:45:57och nu fick jag ångest igen för att jag skrev en massa jobbrelaterade känslor så där, som kan få andra att tycka att jag i själva verket inte är så duktig och att jag inte har rätt inställning till jobbet. ÅÅÅÅHHHHHHHHh!!!!!!!!!!!
Postad av: Caroline den 23 juni, 2003, kl. 08:47:14Alla är rädda för att bli "upptäckta" ibland tror jag. Och du ÄR duktig Caroline! (och du med Malin!)
Postad av: Anna den 23 juni, 2003, kl. 09:48:52Liksom du ANNA! Gubben på planet har rätt!
Postad av: Caroline den 23 juni, 2003, kl. 09:54:28Vad intressant med detta inlägg. Jag fastnade för delen om beröring, för det har jag verkligen funderat på. Här i Tanzania tar man nämligen mycket mer i varnadra. Om du hälsar på någon och fortsätter att prata kan du mycket väl hålla kvar handen. Vill du visa någon något så kan du mycket väl ta den personen i handen och gå till det du vill visa. Även män håller ju varandra mycket gärna i handen om de är vänner. (obs inget mer än goda vänner). Jag tycker detta är väldigt fint och man kommer varnadra närmare när man tar i varandra. Vi, svenskar har en kultur med mycket distans.... Verkar som du hade en spännande resa!
Postad av: Maria den 24 juni, 2003, kl. 22:30:46Det var mycket intressant. Det ær lustigt med kombinationen att man ska ha høga krav på sig sjælv, men pga jantelagen så ska man inte vara stolt før det man faktiskt ær och gør.
Jag tycker det ær råbra att du skriver om allvarliga saker, just før att du skriver mycket om skor och smink. Det ger en skøn blandning.
(Nu måste jag rusa - kram från Roskilde..)
Postad av: Simon den 27 juni, 2003, kl. 15:03:51