Idag eller nu har det väl blivit igår hade DN en artikel om hur man botar ormfobi. Detta blev inledningen till en intressant frågeställning som min moster o morbror, samt min kusin o jag funderade över. Tydligen är det inte ovanligt att man kanaliserar sina trauman eller sin ångest genom något som är mer hanterbart och konkret, som till exempel rädsla för ormar. Just ormfobi gissar jag sitter mer eller mindre i generna hos oss människor - i alla fall reagerar jag instiktivt med obehag om jag ser en orm oförberedd, fast jag egentligen inte är särskild rädd för ormar om jag är beredd.
Så - saken är den - om man snabbt botar en människa från tex en ormfobi, kanske den människan lir sjuk på något annat sätt, psykiskt eller fysiskt, om ormfobin var ett utslag av ett tidigare trauma? Oj, nu blev det en aning komplicerat här. Jag menar naturligtvis inte att man inte ska försöka hjälpa folk att komma över sina fobier, särskilt inte om de är direkt handikappande som torgskräck eller tandläkarskräck till exempel. Jag menar bara att man kanske måste måste gå lite djupare och inte "bota" folk från ormskräck på några timmar utan att ta reda på varifrån ormfobin kommer och om det ligger något annat bakom?
Postat av Anna kl. 00:20:57 | TrackBackOrmfobi? Det är väl helt rationellt att vara rädd för ormar, i synnerhet giftiga, vare sig det är medfött eller inlärt. Giftiga ormar dödar tusentals människor i världen varje år, och även
om en liten nordeuropeisk huggorm inte är dödlig, så vill man ju knappast bli biten av en sån heller. Och höjdfobi? Ja, det är faktiskt farligt att falla från höga höjder för en
så tung varelse som människan. Höjdskräck är
således också rationellt ur överledvnadssynpunkt.
T.o.m. torgskräck kan vara rationellt när man
betänker hur många galningar med gevär det kan
finnas därute, i husen med fri sikt över torget.