Annas blog feat. Mel E

Om Electric Ballroom är "stället att gå till" kan jag nog inte uttala mig om - min erfarenhet av technoklubbar är något begränsad - men jag hade i alla fall väldigt roligt när jag var där. Det var jag och min kompis Mattias som var där hösten 2001. Jag var lite orolig att jag skulle framstå som ett riktigt fossil bland alla tatuerade ungdomar ("Kors vad det svänger om Elvis i dag"), men till min förvåning var jag varken äldst eller fulast i lokalen. Jag minns särskilt en gammal tant med burrigt svart hår som satt i baren och såg ut som en illustration till "När trollmor lagt sin elva små troll". Hon var minst sextio år. Där satt hon hela natten och betraktade dansgolvet. Vi började dansa och technomusikens hypnotiska kraft höll oss kvar i tre timmar, vilket för mig är något av ett uthållighetsrekord.
Mitt under dansen kom en lång yngling med bar överkropp, rakad skalle och massor av jättetatueringar, och försökte hångla med mig. Jag kastade mig förskräckt bakåt, men han gav sig inte. Han försökte flera gånger, och jag började bli smått nervös. Plötsligt förstod jag hur många tjejer känner sig i motsvarande situationer ("Now you know how the other half lives", som Tony Curtis säger till Jack Lemmon i "I hetaste laget"). Mattias kom flinande fram till mig och viskade: "Här har du ju hittat något, vad är det med dig?" När den framfusige killen såg att vi pratade gick han fram till Mattias och sa: "Jag ber tusen gånger om ursäkt; om jag vetat att ni var ihop hade jag förstås aldrig gjort något". Så talar en gentleman!
Sen höll vi på att bli överkörda av en bil när vi gick därifrån, men det är en annan historia. Hoppas du och Erik går dit, jag vill gärna höra en rapport sedan.

Oj! Detta kan jag inte missa! Vi ska dit!

Man behöver definitivt inte känna sig äldst i Berlin. När jag var där i höstats var jag på en konstert/klubb och där fanns folk från 18-65 år, vilket jag tyckte var mycket charmigt! Jag tycker inte riktigt att jag får samma känsla hemma i Stockholm när jag är ute...