Jag gillar smycken som man aldrig behöver ta av sig. Såna som man ska hålla på och ta på och av försvinner relativt snart från mig pga att jag tar av mig smyckena på nåt olämpligt ställe, glömmer eller tappar bort dem alternativt förvarar dem längst ner i en stor väska tills de går sönder. Jag har en ring som suttit i den övre delen av vänster öra sen 1994, en barbell i tungan som suttit där sen 2001, fram tills i somras hade jag en barbell i naveln som suttit där sen 2000, och på vänster pektå har jag - fram tills igår - haft fyra silverringar som jag haft där sedan december 1998. Men igår gick det bara inte att ha dem längre - mina fötter har svullnat en del och pektån började sen en aning felaktig ut i färgen. Självklart fick jag inte av dem men maken lyckades med hjälp av skruvmejsel, tång och avbitare till slut att böja upp den och få av dem. Lite sorgligt och tomt känns det allt på foten. Jag har haft ständiga tåringar de senaste 15 åren. Dessutom kommer jag nog strax att ta ut barbellen i tungan. Det känns som att den epoken är över nu. Men jag hoppas att jag snart kan få på mig mina vigselringar igen - jag saknar dem verkligen!
Kanske är detta något som går i släkten eftersom min mor haft sina silverbangles på armen sedan 1974!
Jag tror att det det går i släkten, men jag har mina smycken i perioder om halvår-år, förutom tåring. Tog också av min tåring för två veckor sedan och det kändes trist, tittar på den ibland. Fötterna varierade för mycket i storlek så jag fick skavsår... Men örhängen kan jag fortfarande ha!
Postad av: Åsa K den 29 mars, 2005, kl. 14:40:28så är det med min mamma också. smyckena har blivit som en del av henne och det skulle kännas konstigt om hon inte hade de på sig. hon säger själv att det skulle kännas naket. samma sak med mig när jag förlorade ett armband som jag hade haft på mig flera år; det var som en amulett "turarmband".
Postad av: Linnea den 30 mars, 2005, kl. 17:17:23