Jaha, då var även vi i skaffa-bredband-i-nya-lägenhetsträsket...
nån som har nåt tips på bra? För inte behöve man ta comhem bara för att det står så?
Saker som kan upplevas som stressande just nu:
Vaknade upp i morse med ett nästan fysikt behov av att shoppa något riktigt kul. Jag brukar trösta mig själv genom att köpa något plagg eller lite smink. Tyvärr är mitt vanliga VISA kort avmagnetiserat och nästan tömt. Mitt kreditkort ligger illa till idag. Igår när jag gick hem från en fredagsöl med jobbet så lyste ett par silverfärgade stövlar mot mig från ett skyltförnster på hornsgatan. De liknade mina vita fornarinastövlar, men de var inte i plast utan i skinn och alldeles, alldeles underbara. Jag har också absoluta cravings för en overall. Helst fornarinas svarta, men den är en aning för dyr.
Idag eller nu har det väl blivit igår hade DN en artikel om hur man botar ormfobi. Detta blev inledningen till en intressant frågeställning som min moster o morbror, samt min kusin o jag funderade över. Tydligen är det inte ovanligt att man kanaliserar sina trauman eller sin ångest genom något som är mer hanterbart och konkret, som till exempel rädsla för ormar. Just ormfobi gissar jag sitter mer eller mindre i generna hos oss människor - i alla fall reagerar jag instiktivt med obehag om jag ser en orm oförberedd, fast jag egentligen inte är särskild rädd för ormar om jag är beredd.
Så - saken är den - om man snabbt botar en människa från tex en ormfobi, kanske den människan lir sjuk på något annat sätt, psykiskt eller fysiskt, om ormfobin var ett utslag av ett tidigare trauma? Oj, nu blev det en aning komplicerat här. Jag menar naturligtvis inte att man inte ska försöka hjälpa folk att komma över sina fobier, särskilt inte om de är direkt handikappande som torgskräck eller tandläkarskräck till exempel. Jag menar bara att man kanske måste måste gå lite djupare och inte "bota" folk från ormskräck på några timmar utan att ta reda på varifrån ormfobin kommer och om det ligger något annat bakom?
Allt - eller nästan allt - finns på nätet. Men det finns ju en hel del som man inte ville skulle finnas, i alla fall inte så mycket av. Jag har precis blivit medveten om sk Pro-ANA kulturer på nätet där flickor (för det handlar nog till största delen om flickor) driver sin anorexia/bulimi som en kultförklarad livsstil och avdramatiserar det hela genom att kallas sig ANAs och MIAs. Man kan hitta tips på hur man får ett äpple att räcka en hel dag, bilder på magra supermodeller för "thinspiration", mycket värre bilder på tjejer som väger i 35 kilos klassen etc etc. Det verkar finnas massor efter en kort undersökning. Det är så deprimerande. Med detta inlägg vilja bara säga att även om min blog kan verka ytlig (som så många andras) så uppmuntrar den inte till Anorexia. Mode är kul - på alla - inte bara på smala. En gång matfixerad - alltid matfixerad - så är det nog tyvärr. Men det har inget med mode att göra. Däremot har det naturligtvis något med designernas val av modeller att göra. Min blog kommer inte att handla mer om detta. Ville ändå bara säga det.
I senaste numret av eminenta shoppingtidningen Ruby är några personer intervjuade om vad de alltid har med sig på resor. Ulrika Eriksson säger: Jag tar alltid med mig ganska mycket B-vitamin och, om jag har det hemma, Resorb [...] för det är jättebra mot baksmälla. [...] B-vitamin är viktigast för det mildrar ångesten. Har jag aldrig hört talas om innan.
Full av idéer om bloggande i allmänhet och mode/kläder i synnerhet börjar jag dagen med lite blog- och dagstidningsläsande och drabbas av total ångest. Det är ju så att det alltid händer en massa hemskheter i världen och skulle man få ångest av allt skulle man knappast kunna överleva. Men just i detta nu kändes det ändå tungt. Här sitter jag och skriver om favoritkläder, skönhetsvård, Gucciskor och annat som jag tycker är roligt och som får mig att må bra - när det finns så mycket annat väsentligt man kunde engagera sig i. Läser om kvinnor i tredje världen med fruktansvärda förlossningsskador hos Blind Höna och vidare i NYT och om hur den sociala statusen hos offer och förövare i våldtäktmål spelar en avgörande roll för hur utslaget blir i aftonbladet. från yahoo
Så -nu har jag i alla fall fått skriva det. Funderar starkt på att renodla min blog mot mode i alla fall.
Vissa dagar är liksom tunga utan att man fattar riktigt varför? Idag borde tex inte vara någon tung dag. Visst har jag haft det lite hetsigt på jobbet, men inte värre än vanligt, men ändå började jag nästan gråta när jag inte hittade ett telefonnummer på det första stället jag letade. Konstigt. Kanske någon slags ackumulerad stress som helt plötsligt rann över. Det kanske är så här det känns hela tiden när man är utbränd? I såna fall vill jag inte bli det. Det vill jag iofs inte i alla fall. Dessutom såg mina kollegor oroliga ut eftersom jag vanligtvis inte brukar klaga över att jag inte orkar - men ibland så orkar inte ens jag.
Detta inlägg har jag kategoriserat som ångest. Malin har gett mig tips på hur jag ska göra för att visa mina kategorier. Det kanske kan bli ett av helgens blogprojekt. Så - se där vad mycket mer positivt mitt inlägg blev.
Den här får klassificeras in under Ångest kategorin. Det är en ljuvlig dag - det är säkert 15 grader ute och nånting säger mig att jag skulle må mycket bättre om jag gick ut på en promenad i det vackra vädret istället för att sitta inne och blogga. Samtidigt har jag fått upp ångan lite och har en hel lista på "ämne vs ämne" som jag vill skriva om. Dessutom vore det ju schysst om jag kunde visa på vilka kategorier jag lägger mina inlägg i. Det ser så trevligt ut hos Malin. Och det är ju söndagar som gäller för detta.
Men jag tror ändå lite kvalitetstid med sambon och en promenad till plantskolan kan vara bra i förebyggande syfte. Då kan han sysselsätta sig med att förvandla vår balkong till ett växthus och jag kan blogga vidare. Senare kommer nog Hockey VM final vs Big Brother final. Fast där behöver man faktiskt inte välja!
Ibland vill man bara sätta på sig den röda hatten sätta sig som ett barn på golvet och skrika "JAG VILL INTE!". Några favoritkollegor får inte stanna kvar på jobbet av ekonomiska skäl och det är så jävla jobbigt!
Ja - så var denna första långhelg som bloggare till ända. Jag känner mig tillfreds inombords - den ångest som jag kände i fredags har nu ersatts av en viss känsla av förnöjsamhet. Långt därinne ligger dock känslan av allt jag borde ha gjort av arbete kvar och gnager och den lär slå ut i full blom imorgon när jag inser att jag måste stanna kvar på jobbet hela kvällen för att hinna med alla förberedelser inför resten av veckan. Och den första undervisningen imorgon bitti ska vi inte prata om - men den tror jag att jag klarar rätt bra på rutin.
Önskar inför blogframtiden att David Norgren ska smälla upp en privat blog - det skulle bli intressant. Han är lite som en skånsk Erik.
Nåväl, det är väl bäst att jag går och lägger mig så kanske jag kan orka upp tidigt imorgon istället.
Konst ger mig ångest. Under lång tid var det inte särkilt svårt att undvika konsten men sedan min sambo Erik började på konstfack har jag i stället försökt att lära mig att gilla konst. Det går upp och ner. Men ingen ska komma och säga att jag inte försöker. Just nu är jag en konstnärsänka då Erik tillbringar de flesta av sina vakna timmar på konstfack för att sammanställa sin kandidatutställning som öppnar den 7 maj på skulpturens hus. Vi ses mest när jag uppfyller mina samboliga plikter och åker till konstfack med middag till den kämpande konstnären.
Kanske man kan se bloggande som en konstart?
Shoppa bort ångesten har man ju försökt med ett antal gånger. Men på senare tid har jag märkt av en tendens till att jag istället shoppar mig till ångest och det är ju mindre lyckat. För att ha råd med detta ä
årets extensiva resande så måste jag försöka dra ner på onödiga klädinköp ffa. Det är ju inte så att min garderob ekar tomt när man öppnar den. Men på något sätt kan jag alltid motivera ett och annat inköp - främst genom att föreställa mig i en specifik situation när jag har på mig det oumbärliga plagget och ser hur cool ut som helst. Nåja - en nyligen avverkad New York resa resulterade i en mager plånbok och en hel del nya tillskott på kläd- och skofronten. Därför har jag sedan dess hållit mig undan från frestelserna på stan. Idag var dock fallet oundvikligt. En del ärenden var jag tvungen att uträtta - och det är klart att jag inte kunde hålla mig från en fantastisk rosa oversized 80-talströja som fick mig att må mycket bra. En liten stund. På tåget hem sköljde ångesten över mig med förnyad kraft. Jag skulle ju inte... Det fick mig att börja skriva dessa inlägg - samt att fundera på mitt beteende. En fin tröja är ju alltid kul - men ofta är det själva känslan av att spendera mina pengar som ger lyckokicken. Det har funnits tillfällen när enbart mataffärer har varit öppna - och då kan man ju alltid spendera sina pengar på någon ny matprodukt? Jag undrar hur detta kommer sig egentligen? Kan det vara så att en del gillar att samla sina pengar på hög medans andra (som jag) njuter mest av att spendera dem - alltså själva spenderandet inte produkterna som man skaffar.
Att sitta här i min nya rosa tröja och skriva om ångest och shopping får mig att starkt känna mig som Carrie i Sex and the City. Synd att jag har slutat röka.
Hur förhåller sig bloggande till Ångest? Kan bloggande månne bota eller i alla fall dämpa ångest? Detta återstår för mig att ta reda på. Det finns en viss risk för att en ouppdaterad blog ger mer ångest än vad en uppdaterad dämpar.
Ångesttoppen just nu:
1. Konsumering
2. Fackligt engagemang
3. Ej avbokningsbar resa utan hotellrum i Venedig
4. Alkohol - alltid given
Problemet med ovanstående att de skulle lika gärna kunna stå på listan över "skäl till eufori" - kanske det är så det måste vara - kan något framkalla eufori så kan det också skapa ångest. Hittills har jag dock aldrig blivit euforisk över mitt fackliga så kallade engagemang - men vem vet - en dag kanske det händer.