it's a fucking party, pops, and you're invited
Stavros the Wonderchicken skriver i ett fullständigt briljant inlägg om varför webbloggar är punkrock; varför webbloggar är (eller borde vara) fester snarare än publikationer; om hur känslan av samhörighet håller på att försvinna; varför det inte behöver vara så seriöst; och om varför mass-amatöriseringen av allt är bra.
Of course, bands break up, and personalities clash, and egos swell, and guitar players want to be front-men, and drummers explode, and new bands form, and old bands fade away and re-emerge years later to do farewell tour after farewell freaking tour. It is natural.
The weblogging gangs of old, the ones I felt a part of, well, they still are loosely bound, but the threads are so thin now that they are almost invisible.
| Länk till det här inlägget
Lägg till i... 
del.icio.us.
Relaterat på mymarkup.net: Inlägget ej etiketterat.
Kommentarer
Strålande!
Postad av: Åsa J | januari 20, 2004 10:25 EM
På något sätt känns det symptomstiskt att de flesta sk bloggar jag dräller in på mest handlar om... bloggar. Det kan man säkert tolka på en massa metafysiska sätt, men jag ser det mest som att folk har alldeles för lite riktigt liv och för lite att göra på sina arbeten.
Postad av: Enar | januari 21, 2004 2:04 EM
Trevlig blog!
Postad av: Sexleksaker | januari 17, 2007 12:51 FM