Oidipala konfliker - Ray, Jackie och Howard - Mama's boys
Vad har de här tre gemensamt? Howard Hughes, Ray Charles och Jacques Derrida. Förutom att de förekommer i filmer jag har sett den senaste veckan? "The Aviator", "Ray" och "Derrida". Förutom att de alla tre representerar amerikanska öden - Hughes som förökte köpa Vita Huset, Ray Charles som levde den amerikanska drömmen och Jacques Derrida vars karriär frambars av den amerikanska mottagningen. Förutom att Derrida och Ray Charles föddes och dog samma år (1930 resp. 2004) och att båda deras liv präglades av den rasism de mötte under sina uppväxtår (Howard Hughes var dock rasist)? Förutom att de alla är offer för "biografiseringen" av samhället (inte att det nödvändigtvis måste göras film om folks liv, utan att biografin som form står väldigt högt i kurs just nu)?
Nej, mammor har de gemensamt (inte så att de har samma mammor, obviously, utan att de har "mama issues"). Eller bristen på fäder, kanske snarare. Var är papporna, frågar man sig. Varför är de så förtjusta i sina mammor? Var är Sigmund Freud när man som bäst behöver honom?
The Aviator inleds med en "urscen" där den unge Howard tvättas av sin mor (som vi aldrig får se ansiktet på) på ett närmast incestuöst vis, och som vid varje trauma återkommer vi till scenen genom filmen för att vi ska förstå hur formande hans relation till modern var - hans tvångsbeteende och bakterieskräck härleder Scorsese direkt till modern. Howard Hughes far lyser med sin frånvaro filmen igenom - även om det var hans pengar som möjliggjorde allt i Hughes liv.
Ray verkade ha ett lika starka band till sin mor som Hughes, åtminstone i regissören Taylor Hackfords tolkning. Filmen har också den sin "ur-scen" (som filmen återkommer till flera gånger) - hur Ray Charles bror dog - och Ray väntar filmen igenom på att han ska bli förlåten av sin mor. Hennes förmaningar och godkännande verkar ha varit hans drivkraft. Hans pappa? Nowhere to be seen.
Att Jacques Derrida har tematiserat fadersmordet i hela sitt filosofiska skrivande - uppgörelsen med (fal-)logocentrismen handlar om hur det filosofiska tankegodset alltid ärvs på fädernet; och för Derrida ett sätt att "kill off the competition" - gör inte att han slipper undan anklagelsen att vara en Oidipus-epigon. Behöver vi säga att Derridas far inte nämns i filmen? Men väl hans mor i lyriska ordalag, liksom hennes njurstenar (!) och hennes gravsten visas. Förhållandet till modern beskrivs också i hans själv-biografiska essä "Circumfession" där den vävs samman med omskärelsetemat. (Derrida lät inte sina söner omskäras, nämns i filmen). Derridas maka var psykoanalytiker.
Jag har helt klart inte de rätta verktygen för att analysera det här, så se det som ett uppslag till en C-uppsats i filmvetenskap med psykoanalytiskt tema. Fast det är nog inte på modet längre.
Ray verkade ha ett lika starka band till sin mor som Hughes, åtminstone i regissören Taylor Hackfords tolkning. Filmen har också den sin "ur-scen" (som filmen återkommer till flera gånger) - hur Ray Charles bror dog - och Ray väntar filmen igenom på att han ska bli förlåten av sin mor. Hennes förmaningar och godkännande verkar ha varit hans drivkraft. Hans pappa? Nowhere to be seen.
Att Jacques Derrida har tematiserat fadersmordet i hela sitt filosofiska skrivande - uppgörelsen med (fal-)logocentrismen handlar om hur det filosofiska tankegodset alltid ärvs på fädernet; och för Derrida ett sätt att "kill off the competition" - gör inte att han slipper undan anklagelsen att vara en Oidipus-epigon. Behöver vi säga att Derridas far inte nämns i filmen? Men väl hans mor i lyriska ordalag, liksom hennes njurstenar (!) och hennes gravsten visas. Förhållandet till modern beskrivs också i hans själv-biografiska essä "Circumfession" där den vävs samman med omskärelsetemat. (Derrida lät inte sina söner omskäras, nämns i filmen). Derridas maka var psykoanalytiker.
Jag har helt klart inte de rätta verktygen för att analysera det här, så se det som ett uppslag till en C-uppsats i filmvetenskap med psykoanalytiskt tema. Fast det är nog inte på modet längre.
| Länk till det här inlägget
Lägg till i... 
del.icio.us.
Relaterat på mymarkup.net: Inlägget ej etiketterat.
Kommentarer
Varken Freud eller Oidipus gör det för mig, men Ray Charles! "What'd I say" är första och enda gången man varit trumkåt. Hur var filmen?
Postad av: Tommy | februari 2, 2005 8:54 FM