Socialist-semester!
Jag har läst klart Anders Ehnmarks korta, men explosiva, bok om Antonio Gramsci - "En stad i ljus". Fantastiskt mycket intressant i denna bok, om demokrati, socialism, liberalism och historia. Här är dock något om i vilken mån Gramsci kan inspirera till politiskt tänkande idag (åtminstone för mig):
Sardinien! Vilket ställe! Verkar påminna om det trevliga Menorca - med en egensinnig ö-mentalitet, eget språk och misstänksam inställning till "kontinenten" och den styrande klassen - numera resmål för välbärgade dock. Jag kan ha fel. Dit bär det av i sommar i alla fall. Alla tips på hur man tar sig dit, om det är värt det, var man helst ska bo, vad man ska se och så vidare, mottages tacksamt.
Lite relaterat:
» Imorgon tisdag 17/5 pratar Anders Ehnmark om boken och Gramsci på ABF i Stockholm.
» Magnus Eriksson recension hos Smedjan kan du skumma snabbt. Eriksson vill att boken ska skriva om historien, att Gramsci inte var marxist utan socialdemokrat och att socialdemokratin inte har något med marxism att göra.
» Maj-numret av Axess har en artikel av Svante Nordin om Georges Sorel - "Expressivt våld för våldets egen skull" (tyvärr ej på nätet).
» Aleksandar Hemon i The Paris Review - "The Lazarus Project" - om judiske och amerikanska anarkisten Lazarus Averbuch i början på 1900-talet. Måste-läsning!
Det är hög densitet i Ehnmarks prosa, ibland sentenser som innehåller oerhört mycket information och känslor. Jag föll lite för den här beskrivningen av Pier Paolo Pasolini (vars död man förresten ska utreda igen):
En stor diktare, som kallade Gramsci sin lärare, var Pasolini.
Också Pier Palo Pasolini kan från utkanten, Friuli, och närmade sig centrum med misstänksamhet, beredd att ge igen, alltid med en fräck replik på tungan. Hans skabrösa samhällskritik firade triumfer i tidigare sextiotalsfilmer som Accatone (Snyltaren) och just Mamma Roma. De har en lätthet och slagfärdighet som jag förknippar med tiden. Öppning mot vänster, sa man. Olydnad är en dygd i konsten som i politken. Pasolinis filmer är en busvissling.
Det har med utsiktpunkten att göra: han betraktar den eviga staden från de hemska förstäderna, där sikten är klar. Det är hans Walden, skogsbrynet varifrån hyckleriet i Concord framträder. Pasolinis hjältar är gatubarn som avslöjar förtryckets former, de också, i en upprymd vanvördnad. Underproletariatets desperata vitalitet, brukade Pasolini säga. Klassanalys längst underifrån.
Likt Gramsci, läraren, söker han motståndets krafter i periferin, i de uteslutnas kultur.
Samtidigt finns en sorg hos Pasolini. Han både delar och misstror vänsterns, eller i synnerhet kommunistpartiets, befrielseidé. Han är inte säker på om han får plats.
| Länk till det här inlägget
Lägg till i... 
del.icio.us.
Relaterat på mymarkup.net: Inlägget ej etiketterat.
Comment Preview
Posted by: