mymarkup.net

Det är ganska exakt ett år sedan jag skrev lite krystat om oidipala konflikter med utgångspunkt från då aktuella filmer om Jacques Derrida, Ray Charles och Howard Hughes. På ett skrämmande serpendistiskt vis ser jag "Walk The Line" ett år efter dessa - filmen om Johnny Cash som faktiskt nästan är "Ray" i sin uppbyggnad och tematik. Relationen till föräldrarna (pappa ond/frånvarande, mamma god/står för musiken), traumat med förlorade bröder och vidhängande livsskuld, den kristna konflikten (heligt vs. profant), utomäktenskapliga affärer och räddningen från ett liv med avdomnande droger.

Och på samma sätt som Jamie Foxx var Ray Charles, är Joaquin Phoenix Johnny Cash, på ett makalöst vis. Ärret på läppen får representera Cashs fårade ansikte, och den rätt speniga nacken från sadisten i Gladiator har grovat till sig på ett vuxet vis. Han har en sällsyn utstrålning, den mannen, bitvis bottenlöst destruktiv i sina ögon (David Denby: At times, Phoenix looks as if he wanted to kill somebody), bitvis lekfull. (Visst vore han rätt rolig att se i en komedi, kanske av Woody Allen, där allvaret parodieras?).

Inte helt oväntad höjdpunkt: Joaquin sjungades "I shot a man in Reno / Just to watch him die" inför de konkregerade mördarna och väldtäktsmännen på Folsom - som Seth Mnookin skrev 1999: [This] moment is surely one of the most chilling in music history.

(Glömt inte att Joaquin förlorade sin bror River under rätt tragiska omständigheter, också; faktum är att tankarna går till Rivers narkoleptiska karaktär i "My Own Private Idaho" - en rätt stor del av Joaquins tid i "Walk The Line" spenderas i horisontalt läge, med sömntyngda ögonlock, borta i tankar. Personer med mer koll på Johnny Cashs biografi kan säga om han kan sägas höra hemma på det autistiska spektrat.).

Det var andra bloggers på förhandsvisningen också, kanske fler än dessa: Anna, Eleonore, Karolina, Sessan, Britta och Ida. Vänliga (och uppenbarligen smarta) Rebecca hade bjudit in.

Update:

     

Flera saker kommer samman efter att ha sett Woody Allens "Match Point", och det har mycket med läppar att göra. Jonathan Rhys Myers skulle ju lika gärna kunna ha spelats av Joaquin Phoenix. Det var ju precis den rollen jag menade att han skulle kunna ha. Rhys Myers har dessutom en ärrad överläpp han också. (Scarletts läppar behöver vi inte orda mer om). Det är ju så oerhört passande att tragedin "Match Point", regisserad av den oipipala konfliktens mästare, är uppbyggd kring Sofokles rad i "Oidipus i Kolonos", om att det enda som är bättre än att dö är att aldrig ha fötts.