mymarkup.net

Det finns nu mp3:or från alla föredrag från The Future of Web Apps-konferensen i San Francisco förra månaden. Samma konferens äger nu rum i februari i London, vilket jag gissar är obligatoriskt för såna som håller på med webbdesign och -utveckling enligt 2.0-modellen.

Förhoppningsvis har man gjort något åt mångfalden (det är väldigt mycket "single white males" i talarlistan från SF).

Anil Dash tar upp detta i inlägget "Life or Death for Web 2.0" idag, som träffar så mycket rätt:

Today, most individuals and companies making social web applications are existing in a monoculture that robs them of the broad perspectives, influences, and understanding necessary to create a community that's sustainable over the long term.

Direktöversättning av ett annat stycke:

Vi måste bekmämpa monokultur av samma orsaker som får oss att avsky DRM, bekämpa sterila genmanipulerade grödor (GURTS) eller argumentera för en öppnare upphovsrätt i stil med Creative Commons. Verktygen för att uttrycka sig och för att kommunicera måste kunna nås av alla, de måste kunna bära frukt för dem som återanvänder dem eller använder dem i nya sammanhang och de måste vara tillgängliga för alla att bygga ut eller bygga vidare på.

Bristen på mångfald är onekligen ett problem, men ett annat jag har funderat på, och som jag menar är ett lika stort hot mot överlevnaden hos "social media" och verktygen som de ser ut idag, är hur de kramas till döds av kommersiella intressen. Jag pratar inte om spam eller "otillbörlig" reklam, utan om de medvetna satsningar som storföretagen och deras PR-byråer gör, vilket man bl.a. kunde läsa om i New York Times idag.

Det handlar inte längre om traditionell marknadsföring i form av annonser, något som jag som användare naturligtvis kan förvänta mig (men också kontextuellt freda mig mot), utan om att använda sig av kärnfunktioner hos tjänsterna och blanda upp innehållet med allt annat som "vanliga" användare bidragit med. Ofta med tjänstinnehavarnas goda minne och uppmuntran.

I NYT-artikeln kan man bl.a. läsa om Procter & Gamble som marknadsför en tandblekningsprodukt till college- och universitetsstuderande hos Facebook: The four schools that have the most students join the 'Smile State' group will earn a free on-campus concert by an up-and-coming artist (only for members of the group, of course).

Naturligtvis kommer användarna inte att stå ut med det, hur mycket man än intalar sig att reklam också kan vara en form av innehåll (i synnerhet om den kan mikro-styras och kontext-anpassas). Värdet hos tjänsterna förminskas, i synnerhet om det handlar om något mer än att bara "hitta vänner" och göra kopplingar (vilket det sällan gör), utan om att bygga något tillsammans.

Virus-, guerilla-, Word-of-Mouth-, många-till-många- eller vad-det-kallas-den-här-veckan-marknadsföring är bara några av namnen på de mer "stealth"-aktiga metoder som hotar integriteten hos det som samlas under Web 2.0-paraplyet. Man kan också räkna hit olika typer av "experiment", "research" (se t.ex. medias undersökningar) eller tävlingar (t.ex. för sökmotorsoptimering). Är du PR-människa vet jag att du inte gillar att höra det här, och jag är kanske orättvis (visst, det finns en viss etik hos vissa + att man naturligtvis inte har kontroll över budskapet i en framväxande miljö), men jag tycker verkligen att detta är ett problem. Problemet består i att företagen inte ser de sociala nätverkstjänsterna (de må vara av mer decentraliserad karaktär som bloggar eller centraliserade som MySpace) som de vardagliga verktyg och platser de faktiskt är, utan som en enda stor fokusgrupp gjord för "instant feedback".

Det är naturligtvis omöjligt för dessa tjänster att klara sig utan att kommersiella intressen blandar sig i (även om man kan fundera på hur Wikipedia lyckas t.ex.), men det måste ske genomskinligt, förutsägbart och med möjlighet för mig som användare att kunna "skydda" mig mot det (det är trots allt min uppmärksamhet det handlar om, och den är dyr!).

Sånt här påverkar naturligtvis nätets...vad ska vi säga...klass-aspekter, eller "digitala klyfta". Tidiga anammare av teknologi och tjänster flyttar naturligtvis på sig (eller bygger själva), när bruset blir för stort för att budskapet ska gå fram. De vet var man ska befinna sig för att undkomma PR-ångvälten och få nåt gjort. Det handlar inte bara om att känna sig exklusiv (jmfr. med hur en vanlig användare sitter fast i virus- och spamträsket medan tekno-eliten sitter på Mac, typ...du förstår vad jag menar).

Nog om detta. Vi började ju i en helt annan ände.