mymarkup.net

Jag har sett "Knocked Up". Den är rolig, men samtidigt väldigt sorglig (på samma sätt som "The Break-Up" mest var en tragedi). (Så långt sträcker sig min förmåga att skriva om film (eller musik för den delen)). Och romantiska komedier är verkligen inte vad det brukade vara. Det konstaterar David Denby i en fin New Yorker-essä - "A Fine Romance".

Gångna tiders protagonister i romcom-genren (Denby jämför i första hand med screwball-komedier som "His Girld Friday", "Adam's Rib", "The Philadelphia Story" och "Bringing Up Baby") ville alla något, strävade mot något, både män och kvinnor. Men i filmer som "Knocked Up" är männen slackers, oförmögna att göra något vettigt, medan kvinnorna har karriärer och ambitioner och tvingas uppfostra sina män att bli vuxna (hur vackra kvinnor som Knocked Ups Alison (Katherine Heigl) väljer oaptitliga män som Ben (Seth Rogen) är en gåta, men vi oaptitliga män funderar gärna på den extra mycket). Denby skriver:

The louts in the slacker-striver comedies should probably lose the girl, too, but most of them don’t. Yet what, exactly, are they getting, and why should the women want them? That is not a question that romantic comedy has posed before.

För romantiken finns inget hopp:

As fascinating and as funny as “Knocked Up” is, it represents what can only be called the disenchantment of romantic comedy, the end point of a progression from Fifth Avenue to the Valley, from tuxedos to tube socks, from a popped champagne cork to a baby crowning. There’s nothing in it that is comparable to the style of the classics—no magic in its settings, no reverberant sense of place, no shared or competitive work for the couple to do.

(David Denby har förresten själv skrivit en rätt anti-romantisk roman baserad på själv-upplevt svek, med titeln "American Sucker").