Malins blog

Post-blackout

En liten "bättre-sent-än-aldrig-rapport".
I torsdags vid fyra tiden på eftermiddagen satt vi som vanligt på Gin Mill och drack margaritas (jag dricker det, John dricker whiskeysour). Vi tjuvlyssnar på en mans mobilsamtal med sin fru, hon verkar sitta fast i något tåg någonstans. Så vi tror att det helt enkelt är fel på tågen, men efter en stund blir stämmningen på gatan så pass påtaglig att vi inser att det måste vara något större på gång. När Gin Mill sedan stänger sina ytterdörrar inser John att något måste hänt och traskar in. Där inne är det mörkt och en transistorradio meddelar att det är strömavbrott i hela New York och upp till Toronto.
Vi flyttar in så vi kan ta del av radionyheterna och beställer in lite öl och cola. Det är mörkt, varmt och rätt mysigt med alla levande ljusen.
Borgmästaren säger att det finns en hel del människor som kommer få väldigt långt att gå hem ikväll då hela tunnelbanesystemet är utslaget och 350 000 sitter i vagnar runt omkring i stan.

Vår plan för kvällen hade varit att laga något lyxigt gott eftersom det var min sista kväll i New York. Lite hoppfulla traskar vi ned till Zabar's som givetvis hade stängt, liksom de flesta andra matbutikerna. På Broadway kommer mängder med människor gående från Midtown gående norrut och en och annan smockfull buss kör förbi. John lyckas hitta en liten affär som fortfarande har öppet där han köper öl, läsk, Oreos samt chips. Vi är inte lika välförberedda som New Yorkborna och inser inte att en och annan konserv, vatten, ljus och ficklampa kunde vara bra att ha.

När vi kommer hem sitter det fullt av folk i lobbyn. Turligt nog är en man som har ficklampa på väg uppför trapporna så vi slår följe med honom, John bor lyckligtvis bara fem trappor upp.
Väl på vår våning tackar vi honom och John frågor vad han heter.
- My name is Bob and I'm your neighbour, svara han.
Lägenheten har redan hunnit bli olidligt varm eftersom det inte längre finns någon luftkonditionering och vi tröttnar snabbt på att sitta där eftersom vi är helt avstängda från yttervärlden. Mobiltelefonerna fungerar bara sporadiskt.
Vi bestämmer oss för att ta en promenad och ute på gatan möter vi Andy och Lizzie som till skillnad från oss har mat i sitt kylskåp. De har dessutom en batteridriven liten radio, ficklampor och ljus, så vi följer med dem hem och äter en ihopplockad middag på deras balkong medans vi lyssnar på rapporterna om det totala strömavbrottet, de talar om att fem stater är drabbade. Bush ska göra något uttalande i radion men det får vi inte lyssna på för våra värdar för de vill inte ha hans stämma i sin lägenhet.

Framåt elvatiden bestämmer vi oss för att gå hem och vi får låna en ficklampa.
Det var en väldigt märklig känsla att vandra en Broadway upp ljuset av en ficklampa. Det var kolsvart sånär som på fladrande ljussken kring vilka folk satt och åt pizza. Trots kolmörkret kändes det alldeles lugnt och tryggt att promenera hemåt. Senare på natten badade Broadway i månljus, jag misstänker att det inte händer alltför ofta, och det var vackert.

Vid sextiden på morgonen vaknade jag och John av ett en lampa i lägenheten började lysa, vi hade fått tillbaka strömmen. Jag gav mig ut på matjakt och lyckades hitta en affär som svar öppen där jag köpte läsk, muffins och bagels, inplastade från gårdagen givetvis. Allt eftersom timmarna gick öppnade fler och fler affärer och det kändes nästan som vanligt igen. John och killarna hittade en öppen bio och jag promenderade mot Penn station för att flyga hem